Me and You pictures

Man ska inte ta livet för givet. Man behöver bara komma tillräckligt nära tragedin för att förstå. Jag tror jag förstår till viss del. Men ändå långt, väldigt långt ifrån vad de som står närmast den drabbade gör.

I natt låg jag som alltid vaken länge utan att kunna somna. Roy jobbar natt så den ena sidan av sängen är tom. På min sida ligger jag, Chérie och Nico och trängs. På mornarna när man vaknar har man alltid ca 20 cm kvar att ligga på innan man ramlar ur sängen. Förstår inte hur en sådan liten varelse kan tränga undan mig så. Hur som helst så låg jag och kunde inte somna och jag började tänka på Chérie. Jag tänkte mig henne längre fram i livet, när hon är några år. Rätt som det var, mitt uppe i tankarna var det som om jag sveptes med av en kraftig vind. Hade jag stått upp hade jag kanske ramlat omkull. Jag tror att jag för första gången verkligen insåg att jag är mamma. Det kändes som om jag äntligen vaknat upp efter tre månader och äntligen förstått vad som hänt. Den där känslan hoppas jag kommer oftare nu för det var en stor orkan av kärlek som jag sveptes med i. Vad märkligt det är att det ska vara så svårt att greppa allt som händer, alla känslor. Men så händer det och det är över på ett par sekunder. Allt är som vanligt och det känns nästan overkligt igen.

Varför pratas det inte mer om förlossningar? Varför är det aldrig någon som berättat för mig vilken stor grej det är att föda barn? Nu när någon frågar hur allt gick brukar jag först bara vilja säga, vilken jävla grej. För det var det. En jävla grej! Då menar jag inte bara stunden man får upp barnet i famnen utan hela förlossningsförloppet. Från början till slut. För mig började det kl 03.00 med att vattnet gick. En vattenexplosion vaknade jag av och det var drypandes blött i sängen och sedan förstås på golvet ända in till toaletten. I denna chock kunde jag inte bry mig så mycket om att hunden gick och slickade i sig fostervatten. Hela graviditeten var jag väldigt lugn och inte nervös över någonting men just i denna stund blev jag helt plötsligt riktigt nervös. Vad skulle hända nu? Jag darrade. Jag var tvungen att ringa förlossningen och sedan ringa hem sambon ifrån jobbet. Det dröjde ungefär 15 timmar från det tills att värkarna började komma igång, ca 18.00 började det kännas av något som kanske kunde vara värkar och de var regelbundna. Under kvällen och natten blev de starkare. Jag skulle på en kontroll på förlossningen kl 09.00. Jag stod ut hemma tills dess med hjälp utav fryst vetekudde på magen. Jag hade iallafall lyckats somna till en stund innan klockan ringde. När vi åkte in hade jag ont. Jag kommer inte ihåg hur ont eller hur det kändes överhuvudtaget. Jag vet bara att det gjorde ont. Väl inne efter kontroll var det mer eller mindre bara att sätta igång. Det hårda arbetet. Och just det där är så svårt att förklara, det är så mäktigt. Att kroppen bara vet vad den ska göra. Allt är som en reflex. Det är nog nästan det jag tyckte var häftigast av allt. Idag, lite mer än en månad senare skulle jag nästan kunna säga att det är ingenting att föda barn. Det skulle jag kunna göra igen. Det är inte så farligt. Men jag har lovat mig själv att aldrig glömma.. Just nu kommer jag inte ihåg, men jag tänkte dagen efter att det gjorde så otroligt ont och jag tyckte så otroligt synd om de stackarna som snart skulle föda. Så hur kan man då glömma så lätt? Sedan var det ju då också den där stunden då barnet kommer ut. Jag hade tänkt mycket på den stunden, hur den skulle kännas. Jag hade längtat efter att få känna den där omtalande känslan. Hur man storlipar av glädje. Men varken jag eller Roy grät och den där oförklarligt stora känslan kom aldrig. Visst var vi lyckliga men allt var istället bara så naturligt. Då var första ultraljudet mer känslosamt. Hade vi ställt in oss så på att vara föräldrar att vi tog det med sådan ro. Jag undrar verkligen. Det häftiga är hur man nu märker hur mycket mer man älskar henne för var dag som går. Hur mycket mer orolig man blir för var dag. För mig kom det inte på en gång då hon föddes som jag var så inställd på att det skulle göra utan det smög sig på, för varje liten rörelse hon gjorde. Det kommer heller aldrig att sluta utan det kommer bara fortsätta växa och bli så stort att det inte längre är greppbart.

Imorgon är Chérie redan en vecka. Ska det gå så här fort är det nog bäst att se till att ta vara på tiden.