Me and You pictures

Varför pratas det inte mer om förlossningar? Varför är det aldrig någon som berättat för mig vilken stor grej det är att föda barn? Nu när någon frågar hur allt gick brukar jag först bara vilja säga, vilken jävla grej. För det var det. En jävla grej! Då menar jag inte bara stunden man får upp barnet i famnen utan hela förlossningsförloppet. Från början till slut. För mig började det kl 03.00 med att vattnet gick. En vattenexplosion vaknade jag av och det var drypandes blött i sängen och sedan förstås på golvet ända in till toaletten. I denna chock kunde jag inte bry mig så mycket om att hunden gick och slickade i sig fostervatten. Hela graviditeten var jag väldigt lugn och inte nervös över någonting men just i denna stund blev jag helt plötsligt riktigt nervös. Vad skulle hända nu? Jag darrade. Jag var tvungen att ringa förlossningen och sedan ringa hem sambon ifrån jobbet. Det dröjde ungefär 15 timmar från det tills att värkarna började komma igång, ca 18.00 började det kännas av något som kanske kunde vara värkar och de var regelbundna. Under kvällen och natten blev de starkare. Jag skulle på en kontroll på förlossningen kl 09.00. Jag stod ut hemma tills dess med hjälp utav fryst vetekudde på magen. Jag hade iallafall lyckats somna till en stund innan klockan ringde. När vi åkte in hade jag ont. Jag kommer inte ihåg hur ont eller hur det kändes överhuvudtaget. Jag vet bara att det gjorde ont. Väl inne efter kontroll var det mer eller mindre bara att sätta igång. Det hårda arbetet. Och just det där är så svårt att förklara, det är så mäktigt. Att kroppen bara vet vad den ska göra. Allt är som en reflex. Det är nog nästan det jag tyckte var häftigast av allt. Idag, lite mer än en månad senare skulle jag nästan kunna säga att det är ingenting att föda barn. Det skulle jag kunna göra igen. Det är inte så farligt. Men jag har lovat mig själv att aldrig glömma.. Just nu kommer jag inte ihåg, men jag tänkte dagen efter att det gjorde så otroligt ont och jag tyckte så otroligt synd om de stackarna som snart skulle föda. Så hur kan man då glömma så lätt? Sedan var det ju då också den där stunden då barnet kommer ut. Jag hade tänkt mycket på den stunden, hur den skulle kännas. Jag hade längtat efter att få känna den där omtalande känslan. Hur man storlipar av glädje. Men varken jag eller Roy grät och den där oförklarligt stora känslan kom aldrig. Visst var vi lyckliga men allt var istället bara så naturligt. Då var första ultraljudet mer känslosamt. Hade vi ställt in oss så på att vara föräldrar att vi tog det med sådan ro. Jag undrar verkligen. Det häftiga är hur man nu märker hur mycket mer man älskar henne för var dag som går. Hur mycket mer orolig man blir för var dag. För mig kom det inte på en gång då hon föddes som jag var så inställd på att det skulle göra utan det smög sig på, för varje liten rörelse hon gjorde. Det kommer heller aldrig att sluta utan det kommer bara fortsätta växa och bli så stort att det inte längre är greppbart.

Innan jag ska fotografera ser jag alltid bilderna framför mig hur jag vill att de ska se ut. Just idag, innan dessa bilder togs föreställde jag mig hur Chérie låg som hon gör på filten men med ett lite annorlunda ansiktsuttryck. Hon skulle ju förstås vara glad, titta upp med sina fina stora ögon och dra riktigt stort på mungiporna. Men det kanske är dags för mig att inse att jag inte kan få som jag vill med en tre veckor gammal bebis. Jag kommer nog få de där bilderna framöver. Tålamod!

. . Vi har nu börjat ta emot besök från fler än våra föräldrar så i helgen var först Sofie och Tony här på lite fika. De hade med sig dessa fina cupcakes och en mycket fin speldosa till Chérie. Avslutade också helgen med besök från Jennie och söta kusinen Natalie. De hade med sig kläder som var mycket tjusiga. Har fått väldigt mycket kläder ifrån många olika håll och de kommer såsmåningom synas här på bloggen. Till veckan ska vi äntligen träffa Viengkeo igen och sedan ska vi ha en riktigt efterlängtad träff med Suz, Erik och finaste Kian. Efter flera veckor ifrån varandra känns det som vi har massor att ta igen.

Imorgon är Chérie redan en vecka. Ska det gå så här fort är det nog bäst att se till att ta vara på tiden.