Me and You pictures

Fick mig en rejäl tankeställare ikväll efter att ha sett ett inslag i Aktuellt. Det handlade om RS viruset. I inslaget berättade en ung mamma om hur hon förlorat sin dotter pga viruset. Efteråt hittade jag hennes blogg och blev sittandes läsande i ett par timmar om familjens tragedi. Jag blir nästan illamående när jag tänker på hur lite respekt jag haft för just RS viruset denna gång med Amélie. Fyra dagar efter hennes födsel satt vi på fiket på Maxi och vi har umgåtts mycket med förkylda och sjuka morföräldrar. Vi har själva varit sjuka med feber, både jag och Chèrie. Tack och lov har Amélie inte blivit sjuk. Hon är nu snart åtta veckor och är fortfarade i riskzonen. Det får mig nu att vilja stanna hemma helt. Som vi borde gjort när hon var nyfödd. Hur som helst, efter att ha läst om familjens öde kommer känslorna svallandes över en hur mycket man älskar sina barn. I vardagen bland alla blöjbyten, städning och matlagning lever man som på automatik och stannar sällan upp och känner efter. Varje dag kan jag känna att jag tillbringat för lite tid med både Chérie och Amélie. Trotts att jag är med dem hela dagarna. Jag leker alldeles för lite med Chérie och jag myser alldeles för lite med Amélie. Det måste bli ändring på det nu. Det är dags att stanna upp i vardagen och börja ta in alla härliga stunder. Så att man har mycket att minnas. Jag vet att jag kommer säga till någon annan någon gång att ta vara på småbarnstiden, det går så fort. Nu säger jag det till mig själv. Jag borde säga till Roy också.